Att ha en feberyrig dotter bredvid sig om natten, ger inte många timmars sömn, utan istället en hel del tid att tänka. I natt fastnade tankarna kring min vikt, operationen och allt kring detta.
Två år är det sedan resan började på allvar. Jag fick min läkare på vårdcentralen att skicka remiss om operation. Då hade jag redan funderat kring detta ganska lång tid, för och emot. Men tillslut fanns inget annat alternativ. Jag vill leva länge och inte bara leva utan ha ett bra liv. Och alla mina extra kilo satt på någotvis i vägen för det. Min värk i kroppen, tröttheten, stressen. Jag visste någonstans att vikten var en bidragande orsak till detta.
När beslutet väl var taget så blev väntan lååång. Som tur var så hade jag vänner och familj som stöttade mig och hejade fram mig. Något jag är dem oändligt tacksam för. Det är i kristider man märker vilka man kan lita på :-).
Jag var helt inställd på att göra operationen i Örebro. Här visste jag att bra kompetens fanns. Men så kom jag i kontakt med andra som var opererade i Stockholm och jag beslutade mig för att söka mig dit. Detta förkortade nog min väntetid med 6-12 månader.
Jag är så stolt över mig själv att jag tog detta beslut. Det var ett egoistiskt beslut, något som gjorde det svårare. För mig är det forfarande skamlikt att göra något för min egen skull. Men i nästa andetag tänker jag att jag gör det också för Magnus och Idas skull. För av någon konstig anledning är jag viktig för dom och de vill ha mig i sitt liv, länge...
Jag är otroligt tacksam för att allt gått så bra. Att jag skulle få sätta livet till vid operationen var jag aldrig rädd för. Det är hemskt, men att dö blir nästan en enkel utväg när man mår som sämst. Dessutom visste jag att jag inte skulle leva om jag tillät mig vara så överviktig länge till. Jag led av sjuklig fetma, som faktiskt är en sjukdom! Och som när den varlit långvarig är nästintill omöjlig att behandla på egen hand.
Dessa månader efter operationen har inte alltid varit lätta, men jag har inte ångrat mig en sekund! Att dumpa, må lite illa, svettas osv. är inget mot allt det positiva jag får uppleva. Jag har också upplevt en enorm förståelse från min omgivning när jag mått dåligt! Nästan varje dag upptäcker jag nya saker jag kan göra eller saker jag missat som jag aldrig tänkte på när jag väl var som störst.
Jag är så otroligt lycklig och tacksam för den här resan. Jag har lärt mig så mycket, om mig själv och om min omgivning. Vad som är viktigt här i livet. Och det är underbart!
Vet du..din resa har även lärt mig något. Att det inte är egoistiskt o tänka på sig själv, att det är viktigt o må bra för annars kan man inte finnas till för andra som man älskar o bryr sig om. Jag har oxå lärt mig att man kan förändra sin situation om man vågar, det är inte farligt att våga försöka o det är inte farligt o misslyckas(i vad den än må vara)Oxå att man vågar lyckas, att sätta upp ett mål o veta att dit ska jag o min resa dit får vara glädjefylld, jobbig, lessam, tråkig o allt vad det kan vara men resan är minst lika viktig som målet.
SvaraRaderaJag är så stolt över o ha en lillasyster som är beredd o göra det som krävs för att finnas till för oss andra o jag lovar dig, det är ingen, INGEN som tycker att ditt beslut att göra operationen var en självisk handling snarare tvärt om. Jag älskar dig o är så glad för din skull.Du är stark o modig, du är omtänksam o omhändertagande, du är påhittig o glad, envis o handlingskraftig med andra ord, du är världens bästa lillasyster:)
Kram Åsa