Kan man vänja sig att jobba med död och misär?
Ja, jag tror att man kan på någotvis vänja sig vid det. Det blir en vardag i det med. I alla fall i mitt arbete. Människor dör, av självmord och överdoser. Det är fruktansvärt och en tragik varje gång. Men mer och mer så ser jag det som en del av livet och mitt arbete. Det jag dock har funderat över är vem som ger ord åt dessa människor? Jag undersöker ju nu vad som fungerar bra i vårt arbete. Men vad är det som inte fungerar? Varje dödsfall är ju ett misslyckande! Vem undersöker anledningarna till dessa. Meningen är ju inte att hänga ut en speciell person, utan att hindra att det upprepar sig....
Är det ok att läsa någon annans sms/epost?
Ang. FRA och liknande lagar så kan jag tycka det är ok att de går in och läser vad jag skrivit. Jag förstår syftet med det. Och det känns ändå som att de ändå inte vet vem jag är. Informationen i mina sms och min epost betyder inget för dem egentligen. Det är en större kränkning om någon man känner gör det. Jag har sagt förrut att jag skulle göra det direkt om jag misstänkte något konstigt. Men nej, det är inte ok. Är man misstänksam måste man ju ändå prata om det, annars så blir det ju som en cancersvulst av oro som bara växer. I mitt arbete kan mina kolleger läsa mina epost och mina sms. För allt är offentliga handlingar och de behöver kunna göra det för att vårt arbete ska flyta på, om jag ex. är borta. OM jag via sms och epost får "otillbörliga meddelanden" är jag då ansvarig för dem?
Är det vara cigaretttillverkarnas fel att människor dör i lungcancer?
En kvinna i USA har fått X antal miljoner dollar för att hennes man dött i lungcancer. Hon hade egentligen önskat ett högre belopp men juryn ansåg att mannen haft VISS del själv genom att röka 3 paket om dagen i 40 år! Vilket skämt! Vi röker, äter, dricker och knarkar oss till döds. Men inte fan är det någon annans fel! Jag väljer själv hur jag lever mitt liv. Vill jag ha hjälp för att ta mig ur mitt beroende ska jag få det, men jag väljer själv om jag vill ta emot den. I bland går samhället in med tvång, för det är inte tillåtet enligt lag att vara en fara för sig själv eller andra. Men den gränsen är ju otroligt diffus.
Detta ligger jag och funderar på om nätterna. Jag har inte tänkt klart i någon av ovanstående frågor... Det får ske en annan natt :-)
Fantastisk kloka ord kära moster.. Vi kan annars stämma biltillverkarna, vägverket, alla godisfabrikanter, alla snabbmatskedjor, alla vin o spritbryggerier, alla flygbolag mm. För är det aldrig den enskilde individen som är ytterst ansvarig i de flesta fall så överlever ju inte ett företag. Det finns ju alltid en risk. Och detta med ciggen är ju bara i stackars USA som man kommer undan med denna komiska men så tragiska stämmning..
SvaraRaderaRoliga inlägg för övrigt..
Kramar Favvosystersonen
Jag håller med dig om att det kan vara svårt o säga när man ska "gå över gränsen". Vem ska få göra det o i vilket syfte. Jag anser oxå att vi alla väljer vad vi gör, hur vi mår o hur vi handskas med olika saker o frågor. Vi tar ansvar för vårt eget liv o för vårt eget bästa. Ibland kanske inte alla har förmågan till det o behöver då all hjälp som kan tänkas finnas o då kanske det får kosta. O kanske vi andra då ska vara med o betala o stötta. Solidarietet, empati o sympati är viktigt för alla människor för o få en dräglig tillvaro....(Blev nog lite rörigt det där men du förstår nog vad jag menar:)...)
SvaraRaderaKram Åsa
Bra sagt Åsa! Solidaritet och Empati. Två viktiga ledord, som jag tror mycket på!
SvaraRaderaFredrik: Tack! Ang. uppsatsen. Narrativ metod, vilket innebär att man intervjuar människor om deras liv. Otroligt intressant tror jag. Och verkligen socialpsykologi! Något att fundera över? OCh då också vilket ämne man ska utgå ifrån...
Såg för övrigt att du var med i gruppen "vi som älskar våra mammor". Gulligt! :-)