tisdag 18 november 2008

Gustavsvik is the place to be on a tuesday afternoon


Eftermiddagen har Ida och jag tillbringat på Gustavsvik. Perfekt dag! Det var vi och typ 3 barnfamiljer till + 10 tal ungdomar och ett gäng killar varav en var Fabio! Som tagen ur en Harlequinroman; långt, blont hår, hårig bringa, svarta speedos. Haha!

Ida tyckte att vi skulle "prata" i bassängen. Vi låg båda på mage i den minsta bassängen. Hon berättade om Edvin som är hennes bästa kompis på dagis och att de brukar cykla ihop och leka mamma, pappa, barn. Sen sa hon att hennes bästis Elvria har en gitarr, följande dialog utspelar sig:

Ida: Jag vill ha en sån gitarr som min bästis Elvira har.
Jag: Ok.
Ida: Ja, som man kan spela så här på (Ida visar sina luftgitarrkunskaper).
Jag: Då kanske du kan önska dig en sån i julklapp, kanske av farbror Mats.
Ida: Annars tänkte jag att jag kunde köpa en.
Jag: Jaha, för vilka pengar då?
Ida: För riktiga pengar så klart!!! (Självklart, naturligtvis!)
Jag: Ok (försöker hålla mig från att drunkna i ett skrattanfall). Hr du några riktiga pengar då?
Ida: (skruvar på sig). Nja, jag tänkte jag kanske kunde låna av dig!
Hahahahaha! Jag brister ut i ett skrattanfall, men räddas av vågmasinen!


En annan konversation:
Ida: Vågar du åka den där rutschbanan
Jag: Nej, den är för hög.
Ida: Men det vågar ju pappa för han är ju bäst!


Det är dessa små konversationer som vi har under en dag som verkligen sätter guldkant på tillvaron!

3 kommentarer:

  1. du kan hälsa Ida att tomten kommer med en gitarr:)
    Kram Åsa

    SvaraRadera
  2. Hon är för rolig vår tös. Sen har hon tydligen inte förstått vilken badkruka hennes pappa är än, suck.

    SvaraRadera
  3. Ungar är härliga!

    SvaraRadera

Vägen mot målet

No man is an island

"All mankind is of one author, and is one volume; when one man dies, one chapter is not torn out of the book, but translated into a better language; and every chapter must be so translated...As therefore the bell that rings to a sermon, calls not upon the preacher only, but upon the congregation to come: so this bell calls us all: but how much more me, who am brought so near the door by this sickness....No man is an island, entire of itself...any man's death diminishes me, because I am involved in mankind; and therefore never send to know for whom the bell tolls; it tolls for thee."

John Donne (1572-1631).