söndag 18 oktober 2009

Barnledigt

I går ringde vi Idas farmor och farfar för att se om de inte längtade väldigt mycket efter sitt barnbarn och de gjorde de ju naturligtvis så vi åkte dit med henne och hon har sedan sovit där i natt. Det märks så tydligt på Ida när hon behöver en break från oss föräldrar. Hon blir sur, trotsig och uppkäftig. OCh jag är inte så kul just nu, allt kring jobbet och att jag inte mår 100 bra fysiskt gör mig stressad, vilket leder till att jag blir på dåligt humör, vilket leder till att jag blir trött på mig själv och får dåligt samvete för jag inte tar hand om min familj, vilket leder till att jag är en "pain in the ass" för dom. Och natruligtvis påverkar detta även Ida.

Så i går fick Ida bli bortskämd ute i Ervalla och Magnus och jag fick tid själva. Vi gick och såg "Flickan som lekte med elden". Den var lite av en besvikelse efter första filmen. Jag kollade på klockan flera gånger! Tyckte det var lite dålig aktion i filmen och ja, knappt godkänt skulle jag säga. Sen var vi coh käkade på Hellas, det var smaksigt och jag mådda inte så dåligt efteråt som jag kunde tänka mig, men då åt jag knapp upp halva portionen som var ENORM!

Minus har sovit i min armhåla i natt. Hon är rikgit kärvänlig och älskar att gosa. Hon är inte förtjust i vanlig kattmat utan gillar mer tonsfisk, blodpudding och winebröd :-). Hon leker gärna med våra fötter så vi har endel rivmärken alla tre tror jag. Hur som helst har det än så långe gått mycket bättre än jag kunnat tänka mig med en katt i huset.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Vägen mot målet

No man is an island

"All mankind is of one author, and is one volume; when one man dies, one chapter is not torn out of the book, but translated into a better language; and every chapter must be so translated...As therefore the bell that rings to a sermon, calls not upon the preacher only, but upon the congregation to come: so this bell calls us all: but how much more me, who am brought so near the door by this sickness....No man is an island, entire of itself...any man's death diminishes me, because I am involved in mankind; and therefore never send to know for whom the bell tolls; it tolls for thee."

John Donne (1572-1631).